Minnesglimtar från Chalmers för 70 år sedan

Vid Chalmers vårmöte den 25 april 2026 tog Ulf Henrik Lindberg, K56, med deltagarna tillbaka till sin tid som chalmerist på 1950-talet. I sitt tal delar han minnen från studierna, lärarna och studentlivet – men också från ett långt yrkesliv, kärleken och livet efter Chalmers. Här återger vi hans tal från kvällen.

Minnesglimtar från CTH för 70-talet år sedan

Tal av Ulf Henrik Lindberg, K56, vid Chalmers vårmöte den 25 april 2026:

De första åren på Chalmers
Som nybliven student från Hvitfeldtska började jag hösten 1952 på Chalmers kemilinje. Det är nu sjuttiofyra år sedan. Jag bodde ända fram till civ ing ex 1956 kvar i mitt föräldrahem på Erik Dahlbergsgatan 4. Det gav mig i ottan en kort promenad längs Storgatan till Gamla Chalmers och lektor Wahlunds föreläsningar i Matematik.

Han var en för oss urgammal och imponerande personlighet. Då och då kastade han under buskiga ögonbryn en fryntligt genomskådande blick ut över oss färska kemi- och arkitekturstudenter, innan han med kritan fortsatte klottra den svarta tavlan full av svårtydda matematiska formler. Med sin långa erfarenhet påpekade han före tentamina, att han räknade med kemisternas goda resultat men hyste föga hopp om arkitekterna.

På kemilinjen antogs då varje år endast 24 teknologer; fler rymdes inte i det pampiga Kemihusets kurslaboratorier. Den hösten gjorde vi vår första bekantskap i laboratoriet med Kvalitativ Kemisk analys. Vi stod parvis tätt bredvid varandra på ömse sidor om sex labbänkar ute i salen. Dragskåpen var outnyttjade intill med stängda glasluckor.

Vid våra sidor fanns stålbomber med svavelväte. Med den gasen fällde vi ut varierande metallsulfider i våra provrör. Stämningen blev uppspelt och kamratlig, men odören var desto sämre. De äldre med erfarenhet från lumpen påstod, att det stank värre än på logementen.

Vi var några musikälskande teknologer från olika linjer, som vid den tiden i det 1952 splitt nya Kårhuset upptäckte, att det efter lunchen brukade sitta en gudabenådad pianist vid pianot i musikrummet en trappa upp.

Han var till synes helt omedveten om oss lyssnare. Men själv var han helt försjunken i den värld, som hans känsliga fingrar trollade fram med klaviaturen.

Det var teknologen Jan Johansson något år före berömmelsen.

Lärare och livet på Kemikum
I ämnet Mineralogi hade vi professor Gunnar Beskow, en av Elsa Beskows begåvade söner. Han var inte bara geolog utan känd också som poet. Med ett glimrande stycke mineral upplyft i handen stod han blundande framför katedern och lade ut texten för oss kemister om skönheten i kristallgittrets molekylära struktur.

Det är svårt att tänka sig ett bättre yrke för en poet än mineralogilärarens.

I oorganisk kemi hade vi professor Ido Leden, snillrik och då ännu ung, med en stillsam tolerans för vanliga mänskliga galenskaper. På Hvitfeldtska var han den lektor, som hade inspirerat mig för kemin.

I sin tidiga ungdom hade han på Lunds Universitet gjort betydande upptäckter om cadmiumföreningars komplexkemi. Han var också en av landets skickligaste bridgespelare.

Vi hade honom som ledare på vår studieresa i Tyskland, Frankrike och England sommaren 1955. Flertalet besök gjordes på bryggerier i dessa länder. Vid de gemytliga ölprovningarna hävdade Ido Leden, att vi med dem visade principen för ett perpetum mobile; ett evigt skifte mellan öldrickande och salta tilltugg.

På Institutionen för Organisk Kemi stannade jag kvar som assistent hos professor Adler 1956–60. Vi, hans lissande elever, såg oss som tredje ledet i en Akademisk deklinering: Professor Erich Adler hade studerat och i tjugofemårsåldern erhållit doktorsgraden 1931 vid Tekniska Högskolan i München för professor Hans Fischer, som året innan, 1930, blivit Nobelpristagare i Kemi.

Vår egen avhållne akademiske handledare var en skicklig organisk kemist, som fått upptäckten av perjodatoxidationer av fenoler, Adler-reaktionen, uppkallad efter sig. Själva kämpade vi som simpla labbråttor med våra synteser på översta planet i Chalmers Kemihus.

Vi licentiander turades om som kursassistenter. Det hade brukat vara ett gentlemen’s agreement mellan assistenter och teknologer, att de förra vid stundande Lussefirande tubbade på de strikta reglerna för i mätglas utdelad volym abs alkohol till de senares labsynteser.

Så icke inför den 13 december 1956.

Som nybliven assistent ville jag inte sätta mig upp mot min nyktra och samvetsömma medassistent Mariannes absoluta spritförbud. Hon var kort i labrocken och tiolitersflaskan höll hon i ett järngrepp, då hon i assistentrummet portionerade upp den noggrant mätta volymen sprit, som teknologerna behövde som lösningsmedel för sina synteser.

Veckan före Lusse bar det sig inte bättre, än att flaskan slant ur hennes famn. På kurslabbet sniffade teknologerna och trängde sig hjälpsamt in i assistentrummet med skurtrasor, som de torkade upp spriten med och omsorgsfullt vred ur i stora glasbägare.

Det året hade den traditionella Lusseglöggen på Kemikum en viss bismak av skurtrasa. Och den stackars Marianne rodnade sedesamt, då det flitigt skålades med henne.

Från Chalmers till läkemedelsforskningen
Genom gymnasieårens prenumeration på tidskriften Det Bästa hade dess många artiklar om medicinska framsteg gjort mig intresserad av läkemedelsforskning.

Efter lic ex 1960 i Organisk Kemi för prof Adler och med biämnet Fysikalisk kemi för prof Bäckström ägnade jag sedan mina yrkesår på Astra 1960–1992 åt forskning för bättre läkemedel mot sjukdomar inom CNS-området.

På den tiden gav Astra oss forskare generös möjlighet att disputera på egna forskningsrön, om patent- och projektläge ej lade hinder i vägen. Det gjorde jag 1971 för Richard Dahlbom, som då var professor i Organisk kemi vid Farmaceutiska Institutet i Stockholm, och vilket sedan 1968 var en fakultet inom Uppsala Universitet.

Jubelåsna är jag kanske lite varstans i världen. Men på grund av pandemin 2021 blev jag något så sällsynt för en chalmerist som teknologie jubeldoktor in absentia vid Uppsala Universitet och missade tyvärr av dito skäl ett da capo på disputationsfesten femtio år tidigare på Uppsala slott.

Ett möte för livet
Lördagen den 20 oktober 1956 ville min studentkamrat Rune och jag fira, att vi nyligen blivit civilingenjörer. Rune sökte arbete som Väg- och vattenbyggare, jag var assistent på Institutionen för Organisk kemi.

Vi går väl till Studentkåren som vanligt föreslog jag.

Nej, sade Rune, låt oss gå till Kontoristföreningen, där finns de mogna kvinnorna!

Så gjorde vi. Det är första och enda gången vi varit där.

Genast fick jag syn på en flicka på andra sidan dansgolvet. De mogna kvinnorna runt omkring såg jag inte.

Inom mig hörde jag den omtyckta sången från musicalen South Pacific (1949) av Rodgers och Hammerstein:

Some enchanted evening, you may see a stranger,

you may see a stranger across a crowded room

And somehow you know, you know even then,

that somewhere you’ll see her again and again

…

Once you have found her never let her go

Det var Birgitta, nitton och ett halvt år ung. I sällskap hade hon sina båda systrar, över tjugofem år mogna. Själv hade jag nyss fyllt tjugotre. Alltsedan dess är Birgitta, min kära hustru sedan oktober 1959, min levnads ljus, Mor till våra två söner och två döttrar, födda på sextiotalet, Mormor och Farmor till våra nio barnbarn och Farfars-mor till vår snart treårige sonsonsson August. Som ni kan räkna ut har vi firat 65-årigt krondiamantbröllop 2024. Och trogna som vi är, bor vi i samma villa i Östertälje, som vi lät bygga för sextioett år sedan.

Efter fyrtio år med kemi (1952-1992) stängde jag det kapitlet och ägnar mig sedan 1992 åt skönlitterärt skrivande i olika genrer. Här vill jag bara nämna mitt senaste alster från förra sommaren:

I SÄLLSKAP av AFORISTIKER och DÖDA POETER

Ur Del 1 med ett par hundra av mina aforismer citerar jag två exempel:

Den Hungriga Anden dyrkar jag, vill ge den näring, den tjattrande akuta ánden

vid mina fötter och den väsentliga grava ànden i mitt huvud

Till sist min aforism om bokstavsdiagnosen som alla vi chalmerister har:

Den som vill få någonting gjort här i världen bör ha bokstavsdiagnosen AHEAD

Det lider inte aforistikern av

Kommentar: Höstterminen 1952 blev den 73 år senare aforistikern chalmerist. På civilingenjörsringren i guld från 1956 var Chalmerska Ingenjörsföreningens motto Avancez ingraverat men längesedan utnött trots den ädla metallen.

Det lider chalmeristen av.

Tack kära Chalmersvänner för att ni följt mig till längesedan svunna stunder i vårt älskade Alma Mater!